Varför börjar jag alltid när jag är ensam att tänka på jobbiga saker?

Varför börjar det med att jag tänker på att vi gjort om vårt kök och sedan till att jag inte minns hur det såg ut när min mormor och morfar bodde där.

Sen börjar det. Jag tänker på min mormor och min morfar.

Min mormor dog hösten 2002 och jag var 8 år gammal. Jag minns inte mycket av den sista tiden i hennes liv. Knappt något alls. Men jag saknar henne så mycket så att det inte går att förklara med ord. Jag och min syster hade en speciell relation med våran mormor. Hon var mer än bara en mormor för oss.

Hon var våran andra mamma. Jag behöver bara tänka på henne så börjar tårarna rinna. Tanken på att jag aldrig kommer få krama henne igen, aldrig höra hennes röst, aldrig få se henne.

Det gör så ont.

Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Många försöker med trösten att jag iallafall har min morfar kvar.. men det har jag inte.

Visst han lever. Men min morfar som jag kände finns inte mer. han har alzheimers och minns inte mig.

Han pratar inte och han gör inget själv. Han bor på ett hem och har gjort det ett bra tag.

Jag tror min morfar varit friskare om han hade fått bo hemma.

Fått träffa oss varje dag. Jag tror det hade hållit honom kvar. men han är borta. Han och min mormor. Dem två som var allt för mig näst efter min egen mamma och pappa.

De var mina extraföräldrar och jag kan än idag inte förstå att dem är borta.

Min mormor var otrolig och jag älskar henne så galet mycket. Det är inte många som kan förstå hur jag kan sakna henne så mycket som jag gör eller ens förstå hur mycket jag saknar henne.

De tycker jag är löjlig och liknande. Ni förstår inte hur mycket hon betydde för mig.

Men blotta tanken att hon inte finns mer.

Det gör mig så ledsen och så svag.

Jag behöver bara någon som kan hålla i mig så jag inte faller.

Jag behöver min mormor.

Jag behöver en kram.