Hon andades för honom, hon gick upp på dagarna och drog sig till skolan för honom. Utan honom vore hon ingenting. Utan honom är hon ingenting. Vad han än sa eller gjorde kom hon krypandes tillbaka till honom, sade han åt henne att göra något så gjorde hon det gladligen, trots att hon utåt visade trots. Men hon ville inte att alla skulle se, se vad han var, vad hon blivit. Att hon var hans slav, hur hon dyrkade marken han gick på, stolen han suttit i. Hur hon gick förbi hans skåp varje gång under dagen och bara tänkte att det var hans. Hennes väninnor trodde sig förstå, de sade ”jag vet precis vad du menar” men det gjorde dem inte. De förstod inte hur hennes hjärta brann, hur mjältbrand spreds i hennes kropp när han höll om henne. Hon skulle döda för hans hjärta. Hon skulle döda för hans liv. Folk kunde passera dem och misstänkte inget, de såg inte den brutna passionen som låg emellan dem. Hur hon strålade i närheten av honom och hur hennes hjärta bultade varje gång han tilltalade henne.

Han betydde mer än världen för henne. Mer än livet själv. För henne fanns inget liv utan honom. Han skulle bli hennes, vad än det skulle kräva. Den eviga flamman som kallas kärlek skulle bli hennes. För han var den rätta, det kändes. Ända in i benmärgen spred sig mjältbranden. Det gjorde ont i henne när hon hörde hans skarpa ord, hans svidande blickar och när hon kände hans isande kroppsspråk. Om han bara visste hur hon långsamt dog varje dag hon inte fick känna honom mot sig. När hon inte fick andas in hans lukt och låta sina läppar vidröra hans. Det var lycka, det var sanning.

Men ändå förstod folk inte, ingen förstod. Ingen kunde se det hon såg när hon tittade på honom. Sorgen i hans blick. Hur han dog långsamt inombords. Hur hans mjältbrand spridits längre. Om folk bara vetat, kanske det slutat annorlunda.